Ibland får man sig en rejäl näsknäppa..
Döden finns ju alltid där lurandes, trots detta så är det långt borta...
Jag visste att han var sjuk och detta fick jag reda på för inte så länge sedan, jag kände att jag ville skriva ner vad han betytt för mig och hur mycket jag tyckte om honom.
Han visste detta säkert sedan innan men alla mår ju bra av en bekräftelse på att man är uppskattad och omtyckt.
Jag skrev mitt brev och idag var dagen jag skulle gå upp och ge honom det.
Jag kom upp och möts av en sköterska som ber mig vänta en sekund....
Det kommer en annan sköterska som sakta går fram till mig och frågar ifall det var jag som ville lämna ett brev, ja säger jag det var det.
Men det slår mig att kanske vill han inte ha besök beroende på hur han mår. Så jag ger henne förslaget att hon kan ge honom brevet och ge honom en bamsekram. Jag var helt övertygad om att han skulle veta vem den kom ifrån och brevet.
Jag var noga med att även hans sambo skulle få en styrkekram då detta är jobbigt för dem båda!
Tyvärr kom jag försent, han gick bort inatt. Allt gick väldigt fort, för fort. Det kan inte vara meningen att det redan var hans tid nu.. Var är rättvisan??
Han fick aldrig mitt brev, han fick aldrig den här kramen som jag så gärna ville ge honom. Jag fick aldrig tacka honom för att var den han var, att han fick mig att längta tillbaks till jobbet tack vare honom. Han fick aldrig höra att han har en plats i mitt hjärta föralltid!
Jag sitter och ler lite för mig själv samtidigt som tårarna rinner ner för mina kinder, jag kan höra honom när han skrattade och när han blev irriterad och sa sin mening! - Nä, fan... så kan de inte göra....
Just nu finns mina tankar hos hans nära och kära som måste vara helt förkrossade :,(
Jag kommer att ge mitt brev till hans sambo när tiden känns rätt.
Saknaden och vetskapen om att du nu inte längre finns hos oss är svår att greppa..
// Lindha
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar